Litauen
Ungern

 

Neapel hösten 2006.

- Vi åker till Neapel!
Det tyckte vännerna Birgitta och Ido, Vivan och Göran.
Vi hade visserligen varit där som hastigast, men det var redan 1978, så vi tyckte att det kunde bli en intressant och bra resa!

Resan bokades, och vi skulle flyga från Kastrup till Munchen, där vi efter nåra timmars väntan skulle flyga vidare direkt till Neapel.
Så här efteråt kan man ju fundera över ett och annat.
Planet vi flög med var av de olycksdrabbade typen Dash, som ju daskat ner i marken åtskilliga gånger under 2007, lyckligtvis utan allvarligare personskador.

Dash-plan utan dask i mark
Men faktum är, att både Gerd och jag tyckte, när väl planet skulle skutta iväg, att det ingav mindre gott förtroende. De mycket höga ben, som hjulen satt i, verkade klena i förhållande till den väldiga påfrestning de får när planet landar. Det kändes som att landa med en giraff med sina långa ben.
När vi kom in i planet visade det sig, att man fick sitta litet var man ville trots att det fanns en slags platsmarkering på bordingkortet. Efter en stund kom en flicka in med ett handbagage som inte var av denna världen. Det höll uppskattningsvis måttet 50 gånger 70 gånger 50 centimeter, och hon hade "märkligt nog" svårigheter att få in detta lillal handbagage i näten över stolarna... Men ingen hindrade henne från att ha med denna last!

Från och till Munchen i nytt plan
Nåväl, vi kom som synes både till Neapel och åter till Munchen med ett sådant Dash-plan utan att daska i marken på fel sätt. Resan till och från Munchen gick f ö med ett sprillans nytt flygplan,det till och med luktade alldeles nytt!
Väl utkomna ur flygplatsbyggnaden gällde det att hitta två taxibilar eeftersom vi var sex personer. Det gjorde vi. Taxichaufören manade oss:
- Bor ni på det hotellet? Det är i det allra farligaste området i hela Neapel! Var rädda om er och gå inte ut på kvällarna...

Det var ju det som vi hade tänkt oss. Vi hade hoppats att få gå på en opera, men det gavs inget sevärt den veckan.
Däremot blev det en vecka med mycket strosande, bussåkning och spårvagn. Vi åkte faktiskt tåg också, när vi skulle till Pompeij.

Trafiken kaosartad
Gerd och jag hade varit och sett Pompeij redan 1978, då med ett par grannar. Den gången bodde vi i orten Pinetamare några mil norr om Neapel. Den gången fick jag köra en lånad Volkswagen från Neapel och åter -en lastbilschaufför som kört till Neapel vägrade köra mera - "en sådan trafik vägrar jag köra i" sade han. Efter att den gången ha kört åter förstår jag honom, men jag körde som italienarna. Det betyder att man anser att trafikljus bara var en trevlig färgprick i trafiken, att höger eller vänster är ett fritt val i ett fritt land och så vidare. Så vi kom till hotellet, faktiskt! Det var ett hotell under byggnad. Vi bodde på femte våningen och efter bara några dagar hade alla hissar slutat fungera. Fungerade gjorde heller inte varmvattnet. Och så vidare...

Bättre denna gång
Den här gången fungerade allt betydligt bättre, även om sopberget i gatkorsningen strax intill bara växte hela veckan.

Nåväl. Capri ska man ju som bekant se och sedan dö. Nu har vi dock sett Capri två gånger. Det är en fantastisk ö där ute i havet, och bussresan upp till Axel Munthes villa är en spännande tur där bussen tar sig fram på en ringlande väg, insmetad liksom i klippväggen. Förra gången var det en förlängd Fiat 1400 från 1950-talet vi åkte med, och den gången gick chauffören runt och såg till att ingen hade armbågarna utanför bussens sidor. Jag förstod senare varför han gjorde så. Det var nämligen inte många hårstrån plats kvar mellan två mötande bilar!
Capri är ett STORT turistmål

STORT turistmål.
Det kom båtar ständigt från fastlandet, och det formligen vällde ut turister ur båtarna hela tiden. Och som kravlade (liksom vi) ut i det lilla fiskeläget vid hamnen, där det stod massor av bussar redo att transportera turisterna iväg till Munthes villa eller ända upp till Anacapri, toppen på ön. Solen sken, och restauranger och barer hade fullt uppatt göra hela dagen.
Trötta och belåtna kom vi tillbaka till Neapel på eftermiddagen och tog oss åter till hotellet. Middagen på kvällen brukade vi äta i någon gaturestauirang i närheten av hotellet, ja strax bakom sophögen som ses på en av bilderna härintill.

Pompeij
och dess systerstad Herculaneum är två besöksmål för alla turister i Neapel. Ja, även om det är helkommersialiserat. Men var hittar man annars en stad, som Pompeij, som dödats under askans gastkramande grepp år 90 efter Kristi födelse? Och där faktiskt en del av dödsoffren blivit kremerade så, att det uppstått hålrum i askmassan. Det hålrummet har då kunnat fungera som en gjutform, där man tillverkat gipskroppar av de stackare som bränts och kvävts av askan. Utgrävningarna av staden ger ju en otroligt fin bild av hur en italiensk stad fungerade på den tiden, och dessutom är det faktiskt så, att mycket har kunnat grävas fram som visar livet i staden. Man kan se hur husen var inredda, till exempel. Dekorationer på väggar och så vidare.

Hela förloppet när Vesuvius fick sitt utbrott finns nedpräntat så man vet i dag hur detta fasansfulla gick till. Men utgrävningarna är, trots att de hållit på mycket länge, ändå bara i början. Det finns mycket stora områden kvar att gräva ut! En av de stora entusiasterna för utgrävningarna av de båda städerna var Greven av Gripsholm, d v s den svenska kungen Gustav VI Adolf +1973).

Ingen opera
Meningen var, att vi skulle försöka gå och se en opera i Neapel. Men det "smög" sig. När vi kom fram och frågade i biljettförsäljningen vad det var för program de hade för kvällen visste de inte vad det var för en föreställning! Så vi beslöt att inte chansa på helt osäkra kort - vi kände inte igen programrubriken för kvällen, så vi gick och åt på en restaurang i närheten innan vi tog spårvagnen hem.

Sopor, sopor, sopor...
Hösten 2007 har tidningarna i världen beskrivit hur besvärligt man har det i Neapel med sophanteringen. Det såg vi ju faktiskt redan hösten 2006. Två kvarter från vårt hotell såg vi hur korsningen mellan huvudgatan och en sidogata hade blivit till en nyetablerad och improviserad sopstation. Det var ett ordentligt berg av sopor, som fanns där redan när vi anlände til Neapel. Efter våra dagar i Neapel såg vi hur berget vuxit till oanade höjder. Och i övrigt såg staden mest ut som en - sophög. Snafsigt och nedskräpat i princip överallt. Allt lär vara maffians fel. Den vill ta hand om förtjänsterna, sägs det. Men jag undrar om det egentligen inte mest handlar om - mentaliteten. Neapel ligger ju ganska mycket söderut, och ju längre söderut man kommer i Italien desto mindre tycks intresset för det enkla begreppet - ordning och reda - vara.


Men oavsett detta, så skulle vi gärna vilja komma till Neapel igen!



Det är faktiskt riktigt hög från Munthes villa och med en hänförande utsikt över
den starkt trafikerade hamnen på ön.


Här är vi på Forum i Pompeij.

 

Neapel 2006


På väg till Capri. På andra sidan vattnet ligger Neapel.


Från Capri: Gerd beundrar utsikten från Axel Munthes praktfulla villa.


Imponerande kryssningsartyg med laster av amerikaner kommer till Neapel ständigt. Som den här jätten.


Det finns mängder av sköna byggnader i Neapel. Men man hittar cckså motsatsen...


Soporna bredde ut sig över de enklare kvarteren i Neapel redan hösten 2006. Den här sophögen låg kvar hela veckan vi var där. Och den byggdes på hela tiden!


Man seer mängder av mycket smala gränder överallt i den gamla delen av staden.


Är man i Neapel är det närmast en skyldighet att besöka nationalmuseet och se alla de fina saker som grävts ut från Pompeij och Herculaneum. Här ett ansikte av en kvinna i mosaik.


Här en mosaikbild av livet under vatten.


En dödskalle i mosaik.


En ann´är så god som en ann´!


Nej, inte en hundkoja men väl en fontän, som grävts fram efter Vesuvius utbrott år 90 e Kr - och som är i förvånansvärt bra skick!


Här skulle det faktiskt blii bröllop. Gerd och jag visade brudparet hur man skulle bete sig.

Hur ska Sverige klara framtidens energibehov?
Jo:

   

Senaste uppdatering
2012-02-12