Litauen
Ungern

 

På denna sida kommer vi att skriva ner en del kring Litauen och våra upplevelser där. Vi var flitiga besökare i detta land strax efter det att det återfått sin frihet i början av 1990-talet.

Bakgrund
År 1990 blev Vytautas Landsbergis, den icke-kommunistiske ledaren för partiet Sajudis, vald till president. Samma dag ogiltigförklarade Högsta Domstolen Sovjetunionens ockupation och förklarade Litauen självständigt. Litauen var den första av de tre Baltstaterna som gjorde detta. Litauens självständighet erkändes snabbt av flera Västeuropeiska länder, och även av USA. Den 6 september 1991 erkände slutligen Sovjetunionen Litauens självständighet. Detta följdes av ett FN inträde 17 september 1991.



Vad fanns där bortom
horisontens skarpa linje?


 - Undrar, hur det är därpå andra sidan, där långt borta…

Hur många gånger stod vi, Gerd och jag, inte där vid stranden i Åhus och såg långt bort, österut, ända tills där Östersjöns blå vatten och den (ibland) blå skyn möttes i en enda rak, skarp rand.
Hur hade de det, alla de människor, som vi visste fanns där borta? I förtryckets kommunistiska diktatur. Den som vi 40-talister fått möta under vår uppväxttid så många gånger i svarta tidningsrubriker. Som talade om hur våldet under kommunistdiktatorn Stalin hans depraverade, kriminella socialistgäng mördade och torterade människor som om det vore vardagsunderhållning för dem. Vi minns till exempel Stalins och hans kommunistlakejers våld mot frihetstörstande östtyskar 1953. Vi minns hur Sovjetunionens och kommunisternas trupper med brutalt våld slog ner frihetslängtande människor i Tjeckoslovakien. I Ungern. I Polen. Ja, praktiskt taget överallt i hela den socialistiska världen. Och vi förstod inte då och heller inte nu hur det egentligen kan finnas människor, som ser Stalin, Pol Pot, Castro, Ulbricht…ja, raden kan göras hur lång som helst, som sina föredömen och favoriter…

Folkdemokrati…
Men där borta, bortom Östersjöns skarpa rand, där fanns det ju människor som levde i ett system som inte tillät något av all den frihet som vi hade och har i västvärlden. Trots att deras diktaturer kallade sig för det obegripliga ordet ”folkdemokrati”. Som Östtyskland, där jag varit, faktiskt, i svensk uniform redan 1964…

Nå.

 - Det ska komma en kille från Litauen till Länsstyrelsen i dag, Det är presskonferens. Kan du ta det frågade nyhetschefen mig en dag 1989.

Det här var ju verkligen spännande, och jag ville hemskt gärna göra det jobbet, träffa en levande människa från där långt borta, bortom horisontens raka linje. Kanske få ställa frågor om hur det var. Och så vidare…

Landshövding Anita Bråkenhielm tog emot, och där framme satt en kraftig, kanske snarare kraftfull, något fyrkantig, mörkhårig person, som jag genast förstod, att det var ”litauern”.

Ludvig!
Liudvikas Mikulskis var hans för oss underliga namn. Liudvikas, det var ju Ludvig på västeuropeiska, medan Mikulskis var ett litauiskt namn. Det var egentligen adligt, berättade Liudvikas senare för mig.


Den lilla familjen: den stolte fadern Liudvikas och hustrun Rasa med dottern Kristina (med namn efter vår stad Kristianstad!) hemma i vårt hem sommaren 1994. Tyvärr finns inte Liudvikas med oss längre. Han gick bort för över tio år sedan.

Det här blev upptakten till en mycket intressant relation. Vi kom att bli mycket goda vänner Liudvikas, hans så småningom hustru Rasa, Gerd och jag. De fick senare en dotter Kristina. Namnet kom efter vår stad, Kristianstad!

En drivande flygplatschef
Första resan till Litauen gick med flyg från Kristianstad. Den drivande och entreprenörielle flygplatschefen då, Georg Karlsson, hade övertalat litauerna att starta en flyglinje till Kristianstad. Den första överhuvudtaget till Sverige! Generaldirektören i svenska Luftfartsverket, Bengt G W Johansson,  deltog i ett möte på hotell Christian IV, som jag var inbjuden till, där frågan diskuterades. Hans slutsats blev:

Ja, jag kommer att tillstyrka detta!

Jublet bröt loss: Kristianstad skulle få den första flyglinjen till Litauen i Sverige! Vilken framgång!!

Jag rusade snabbt in till tidningen i nästa hus och förklarade att jag hade dagens grej: Kristianstad får landets första flyglinje till Litauen!

Värdet av denna nyhet begrep man inte mycket av på nattredaktionen. Det blev en kort text om det när den väl var placerad på sidan.

Det var faktiskt en mycket stor nyhet. Som kunde ha blivit den nya utvecklingslinjen för Kristianstad…

Ett annorlunda land
Första resan till Litauen var med hela länsledningen och representanter för Kristianstads kommun. Och så var det jag från pressen. Det var en spännande resa. Det var som att resa till baksidan av månen. Ett synnerligen annorlunda land mötte oss. Vi träffade de mest framstående representanterna för landet Litauen. Och så drabbades praktiskt taget alla av magåkommor. Vattnet där var inte särdeles nyttigt….

Det blev fler resor till Litauen. En tur gick med Georg Karlssons eget flygplan, och två gånger reste Gerd och jag själva dit och bodde hos Liudvikas och Rasa. Totalt har jag varit där sex gånger, tror jag.

Långresa i Litauen
Liudvikas och Rasa gav oss en fantastisk rundresa i landet, totalt på 130 mil. Vi såg ”allt”. Liudvikas gav mig möjlighet att träffa de högsta topparna i landet. Jag träffade radiochefen, miljöministern, transportministern Jonas Birziskis, tidigare presidenten Vytautas Landsbergis inne i hans tjänsterum i parlamentet. Han var musikprofessor och jag fick honom att sätta sig vid pianot i rummet så jag kunde ta bilder. Jag fick träffa borgmästaren i Kristianstads vänort Siauliai, Alfredas Lankauskas, och fick honom att titta ut bakom gardinen för att se om hans kollega Thage Persson var i antågande (jag tog en bild då). Thage skulle komma dagen efter. Borgmästaren gav mig en bra nyhet att ta hem till Kristianstadsbladet: det var klart, att Kristianstad/Åhus skulle få Sveriges första färjeförbindelse med Litauen. Båten skulle ha namnet - Siauliai!
Det visste inte kommunledningen i Kristianstad. De fick läsa det i tidningen!

Kommunisterna mördade fredliga människor
Liudvikas och Rasa visade Gerd och mig många intressanta orter och resmål i Litauen. Vi såg till exempel den plats, där de sovjetiska soldaterna dödade 14 fredligt demonstrerande människor utanför radiohuset i huvudstaden Vilnius, vi fick se de berömda korsbackarna i Siauliai, slottet i Trakai, semesterorten Palanga, där vi bodde i ett hus ena gången och i ett hotell som Liudvikas var delägare i andra gången. Vi mötte människor på gatan i Palanga, vi mötte silverkonstnärer i Palanga, bärnstenskonstnärer i Palanga och på det långa näset Neringa, som går tio mil genom Litauen och långt in i Polen. Vi fick träffa den berömde grafikern och fotokonstnären  Rimantas Dichavicius. Han berättade, hur hela hans familj tvångsdeporterades till Sibirien. De flesta i familjen dog under den förfärliga resan. Han lyckades själv ta sig tillbaka och blev så småningom en världskänd konstnär.

 Jag var med Liudvikas på den stora, farliga, marknaden i Siauliai. Dit fick vi inte gå ensamma, sade han, där härskade gangstrar som sålde allt från frimärken till bomber och granater.

Bilmuseet
Liudvikas kände ju till mitt intresse för bilar, och när jag var med på den första resan till Litauen, så såg vi först det berömda Djävulsmuseet i Kaunas. En otrolig sevärdhet i flera våningar, och där man kan se de två överdjävlarna Stalin och Hitler, så klart…

Efter besöket i Djävulsmuseet sade Ludvig till mig att om jag ville hänga med, så kom det en kille som han kände som hade en intressant bilsamling.

Så klart jag ville det! Utan att tänka efter först…

Det kom en rysktillverkad Volga med Ludvig kompis (?), och jag hoppade in. Det blev en lång resa, och jag hade inte en aning om var vi var. Vi stannade först till på ett ställe, där Ludvigs kompis hade ett kontor. Han skulle ordna något eller hämta något. Jag förstod ju ingenting av vad som sades…

Hur ska detta gå?
Färden fortsatte, och det blev mörkare. Jag snuddade litet vid tanken på att det här kunde ju sluta på fel sätt…

Men vi stannade till utanför en ruggig byggnad, och där fanns bilarna.

Vi klev in, och tolken förklarade, att här hade man faktiskt före andra världskriget byggt Volvo lastbilar och bussar!

Vi gick in, och där fanns det ett antal intressanta bilar. Där fanns flera rysktillverkade ZIS och ZIL. Jag fick provsitta en som såg ut som en Packard från slutet av 1930-talet.

Stalins bil
 - Det här, förklarade Ludvigs vän via tolken, var faktiskt Stalins bil! Det är en av hans reservbilar, så den har inte gått mycket alls!

Jag kände historiens vingslag flaxa bakom mig. Här, där jag nu satt, hade kanske massmördaren, psykopaten, den genomkriminelle missdådaren, gangstern och folkförtryckaren Stalin suttit!

Intill stod en annan bil, en modernare ZIS, tror jag den heter. Det var Brezjnevs Mercedesliknande limousine, som användes i parader och snabba förflyttningar i Moskva. Intill stod en grå skåpbil.

Det är världens snabbaste ambulans, förklarade Ludvigs kompis via tolken. Brezjnev hade ju dåligt hjärta, och blev han riktigt dålig fanns ambulansen alltid som bil nummer två i pamparnas bilparad.

Det stod också en Mercedes-Benz 600 Lang i utställningen. Förklaringen:

Det var dags för ryssarna att skaffa en modernare bil till partibossarna. Men tittade på Mercedes-bilen, för det var ju våldsamt dyrt att tillverka en egen bil.

Det gillade ju inte den ryska tillverkaren, så man ordnade till något med motorn i denna superkvalitetsbil från Mercedes. Den gick med andra ord inte bra nog när man skulle jämföra Mercedes-Benz 600 lang med det sovjetiska förslaget. Det blev alltså en sovjetbyggd bil i stället.

Jag fick köra tillbaka!
Det var dags att åka hem från museet. Ägaren till byggnaderna och kvarteret förklarade detta med relationen till Volvo före andra världskriget, och han sade att han gärna vill få Volvos förtroende och bli Volvos kontakt i Litauen. Jag förklarade, att jag hade kontakter på ganska hög nivå i Volvo, och att jag skulle ge dem informationen.

 - Vill du köra, undrade Ludvig kompis.

En sådan fråga tackar man ju inte nej till. Jag satte mig bakom ratten i den stora ryskbyggda Volga-bilen, och färden gick åter mot Kaunas och hotell Lietuva, ett gammalt ställe där kommunistpamparna bodde under ”den goda” tiden. Återfärden gick friktionsfritt. Det var första och säkert sista gången jag körde en ryskbyggd bil från kommunisttiden.

Utvecklingschans för Kristianstad
Hur som helst, så såg jag denna nya förbindelse mellan Sverige/Kristianstad som mycket viktig. Den kunde verkligen bli något till nytta för både Litauen och – Kristianstad. Att det var Kristianstad, som fick landets första flygförbindelse med Litauen och sedan också Sveriges första reguljära färjeförbindelse, det kunde ju bara ge fördelar, betydande fördelar, för båda parter.

Tyvärr lyckades inte Kristianstad behålla de här fördelarna – trots att Kristianstad också fick Litauens första konsul i Sverige! Nu har vi varken flyglinje eller färjeförbindelse, trots goda förutsättningar. Det känns ganska trist att Kristianstad inte har lyckats ta hand om så goda möjligheter.

I dag finns inte Liudvikas med oss längre. Den kraftfulle, energiske mannen, med så stora ambitioner gick bort redan för sex, åtta år sedan efter att ha drabbats av svåra proppar i hjärnan.

Litauen lever och har utvecklats. Landet har under en lång följd av år – liksom de andra två länderna, Estland och Lettland, ansetts vara s.k. ”tigerländer” med betydande utvecklingspotential. De har också svarat upp mot de stora förväntningarna. I dag har deras kraft mattats av en del, dock.


I Siauliai fanns och finns en enorm flygplats. Under kommunisttiden fanns det mängder av flygplan där. Landningsbanan är tre kilometer lång, 100 meter bred och betongtäcket är tre meter tjockt. Flygplatsen skulle kunna ta emot Sovjets största och tyngsta flygplan.


Här är två av de ganska bombsäkra hangarerna. I dem stod det alltid två flygplan, ständigt beredda med atombomber att omedelbart flyga och anfalla - Sverige! Ofta med motorerna igång för snabb start! Flygplatsen hade ett skrämmande enkelt förråd av just atombomber! När vi var och såg detta betade det kor där...


Portarna till hangarerna är TJOCKA!! Borgmästaren i Siauliai, Alfredas Lankauskas, visar hur tjocka de är/var.


När de sovjetkommunistiska soldaterna lämna Siauliai förstörde de allt de kunde. Allt förstördes, riktigt grundligt. Ett nyrenoverat kraftverk slogs sönder totalt liksom den här och alla andra byggnader.


Korsbackarna i Siauliai är världsberömda. Kommunisterna insåg att de var uttryck för litauernas protest mot förtrycket, och de jämnades med marken med schaktmaskiner. Men litauerna återupprättade dem. När påven var i Siauliai kort efter mitt besök där var korsbackarna ett självklart mål för honom. En miljon människor kom dit då.



Den stilla och stora floden Neringa är farbar ända nere från mynningen i Östersjö och upp till huvudstaden Vilnius.


Ett slott intill floden Neringa, och som då när Gerd och jag besökte Litauen var på väg att renoveras och bli hotell tack vare tyska investeringspengar.


Slottet i Trakai är en stor sevärdhet och lockar mycket turister.

 

Lithuanian flag
Litauens flagga

Här mördade kommunisterna
14 litauer


14 civila fredliga litauer mördades här vid radiostationen av kommunistiska soldater när de försökte värna sitt lilla land från ytterligare kommunistiska övergrepp.


Teatern i Kaunas. Här förklarade Stalins mördargäng att Litauen var en sovjeti-kommunistisk stat, som ingick "frivilligt" i Staliens blodröda kommunistiska terrorrike.


-Jag undrar var min kollega Thage Persson från Kristiantad är och när han kommer, säger borgmästare Alfredas Lankauskas i Siauliai, Kristianstads vänort i Litauen, och tittar ut i gardinspringan.


I semesterorten Palanga finns ett förnämligt bärnstensmuseum. Här en fin spegel i bärnsten och en del halsband i bärnsten. Huset rymmer mängder av fin bärnsten som finns i ett bretti ett spektrum av färger!


Utbildningsministern tittar fram på sitt kontor. Framför honom den vackra glasfågel, som han fick vid sitt besök i Kristianstad. Den är tillverkad av Glashyttan i Åhus.


Detta är en av Stalins bilar, som jag fick se i Kaunas och dessutom fick möjligheten att provsitta!


Kristianstad fick lSveriges första färjeförbindelse till Litauen (liksom Sveriges första flygförbindelse!). Här ser vi färjan MS Siauliai i hamnen i Åhus tillsammans med vår Plymouth PF 1934.

 

Senaste uppdatering
2008-03-21